Smärtor i fotleden

Den absolut vanligaste orsaken till problem och smärtor i fotleden är en stukning av foten utåt (supinationsstukning).  Detta leder till en överbelastning av rörelseapparaten (ben-ledband-ledkapslar) på fotens utsida. Vid stukningen töjs dessa ledbandsstrukturer ut kraftigt eller slits av. Det kan dessutom uppstå följdskador, såsom frakturer.

Det invändiga ledbandet förbinder den inre fotknölen med språng- och hälbenet. Det har en betydligt mer komplex uppbyggnad än det yttre ledbandet och består av en främre, mittre och bakre del som stabiliserar fotleden och förhindrar vridning. Vid en invändig ledbandsruptur uppstår en bristning, eller så slits det invändiga ledbandet av helt i den övre språngbensleden.

Efter stukningen kan det uppstå skador vid leden, som ett brott i ledytan eller frakturer i vadbenet (fibula), skenbenet (tibia) eller språngbenet (talus).

Dessa skador kan då även drabba ytterligare strukturer i foten och leda till överrörlighet (hypermobilitet) eller rörelsebegränsningar. Ofta uppstår kraftiga smärtor i fotleden med svullnader och blodutgjutningar. Om skelettet har förskjutits efter en fraktur kan fotleden vara tydligt deformerad.

Det är individuellt hur mycket belastning ledbanden tål. Dessutom kan instabilitet i ledbanden bli kronisk efter en inte helt läkt skada. Ledbanden i fotleden behöver runt nio månader innan de är helt stabila och kan belastas igen. Om ledbanden inte har läkt helt eller foten har en felaktig ställning, som t.ex. kan utlösas på grund av att man försöker undvika smärta i regenereringsfasen, stukas foten lättare efter en skada, i synnerhet när man idrottar eller går i ojämn terräng, eller så saknas den nödvändiga säkerheten i steget.  

Kronisk instabilitet i ledbanden kan ofta förhindras, men alldeles för ofta behandlas inte skador i fotleden och fotens ledband i akutfasen, dvs. direkt efter en olycka, eller behandlas inte tillräckligt. Patienterna tar t.ex. inte symptomen på allvar eller uppsöker läkare för sent. Varannan person får därför inte bara problem med foten utan även med andra leder.

Kronisk instabilitet i den övre och nedre språngbensleden är en s.k. pre-artrotisk deformitet, dvs. en riskfaktor för artros om den inte behandlas. I slutstadierna måste artros ofta behandlas intensivt med ortopediska skor, byte av leden eller steloperation.

När ledbrosket är friskt underlättar det ledernas rörelse och har en stötdämpande verkan när man går. Artros är en förslitningsskada på dessa ledytor. Skador på ledbrosket uppstår dock inte bara på grund av förslitningstecken som beror på åldrande. Ofta uppstår artros i fotleden till följd av skador som ligger längre tillbaka i tiden och som inte har behandlats tillräckligt.

En skada kan leda till att foten belastas felaktigt permanent. Denna felaktiga belastning leder med åren till att brosket slits till dess att ledytorna skaver mot varandra och orsakar kraftiga smärtor. Ju tidigare instabilitet i ledbanden eller en begynnande artros upptäcks, desto mer effektivt kan den motverkas. Men målet måste vara att agera preventivt för att undvika broskskador.

Inflammationer i fotleden kan ha olika orsaker, såsom seninflammationer, fotledsartros eller reumatism. Smärtorna begränsar ofta rörligheten i leden.

Reumatoid artrit orsakar en inflammation i ledhinnorna, vilket gör att lederna sväller av vätska. Inflammatoriska agenser och vita blodkroppar ansamlas och leder till en utväxt som äter sig in i brosket.

Vid akillodyni handlar det om en överbelastning eller felbelastning som framkallar smärtsyndrom vid hälsenan. Smärtorna uppstår till följd av en akut irritation i hälsenan och kringliggande vävnader och kan uppträda såväl punktvis som diffust. Om akillodynin inte förbättras kan den leda till degenerativa förändringar.

Om hälsenan slits av hörs ofta ett pisksnärtliknande ljud följt av en huggande smärta. Den drabbade kan därefter inte längre gå på tå. För att undvika försämrad funktion ska man sätta in behandlande åtgärder snarast. Utöver kirurgi finns även möjlighet till konservativ behandling, vilket används framför allt hos äldre patienter och patienter med andra sjukdomar.